Charlie bryr sig - genom ungdomsfullmäktige

Unga människor är engagerade idag på många olika sätt. Men få unga väljer att gå den traditionella vägen, via de politiska partierna. De politiska ungdomsförbunden har visserligen tappat medlemmar de senaste åren, men fortfarande har de tillsammans 26 000 unga medlemmar och andra, som Charlie Arby, väljer att närma sig politiken på andra sätt.

 

Hur känns det att kunna påverka? Känns det som du har makt?

 

– Det är absolut en cool känsla när man står där i den där vackra mäktigt salen i Börshuset, inför alla. Och det känns bra att kunna påverka. Men samtidigt - som ordförande har jag ju inte makt på samma sätt längre. Jag ska ju hålla ordning och så nu, säger han.

 

Ungdomsfullmäktige i Göteborg består av 101 ungdomar mellan 12–17 år från alla stadsdelar. i Göteborg. Ungdomarna bestämmer själva vilka frågor som ska diskuteras och föras fram för att försöka påverka kommunens nämnder, styrelser, bolag och förvaltningar. Man har en egen budget på 300 000 kronor som kan användas för olika aktiviteter. Dagen efter vårt möte ska Charlie jobba med konferensen "HELT GALET" som tar upp ungas psykisk hälsa.

 

Den svenska modellen för demokrati är representativ där folket styr genom att välja partier eller företrädare med beslutanderätt. Uppväxten av de politiska partierna har kännetecknats av olika sorters rörelser, där folk gått samman för att förändra samhället på olika sätt. Men idag är det få människor som är partimedlemmar eller i de politiska ungdomsförbunden.

 

Charlie säger att han inte är med i ett ungdomsförbund just nu, men han vet var han står politiskt.

 

– Jag är en sån som går i ordentligt i saker när jag väl gör något. Just nu lägger jag all min kraft på det här uppdraget. Sen när jag är klar med det, när jag fyller arton, ja då ska jag absolut bli medlem i ett ungdomsförbund, men nu har jag inte tid, säger han.

 

En föreställning man ofta hör är att unga politiskt engagerade kommer från hem med just politik som yrke eller intresse. Journalisten Bengt Ericson gav 2015 ut boken ”Den härskande klassen – en bok om Sveriges politiska elit” där tesen drivs att politiken besudlas av ständig nepotism och ryggdunkningar kompisar emellan. Visst finns det många politiker, särskilt i toppen, som är uppvuxna med politiker till föräldrar, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Thomas Bodström är några. Men Charlie har inga politiker hemma att inspireras av.

 

– Pappa blev intresserad av politik när jag började, så nu han har blivit medlem i ett parti, säger Charlie. Men visst, vi har ju alltid pratat mycket om samhället hemma.

 

Vad var det då som lockade med politiken?

 

– Jag ville vara med och påverka, jag vill förändra saker, säger Charlie. Nu senast när jag kandiderade skrev jag, som motivation, att jag vill förbättra cykelvägarna och att de med funktionsvariation ska kunna åka tillsamman på spårvagnarna. Nu finns det bara, som mest, en plats i  varje vagn, säger Charlie.

 

Vilka frågor är allra viktigast för dig när det gäller politik?

 

– Just nu måste jag säga miljö och klimat, säger han blixtsnabbt. Det är ett stort problem och det är vi unga som måste leva med de här problemen vi kommer att ha i framtiden. Integration är också viktig.

 

Han tror också att miljöfrågan är det som unga i allmänhet är allra mest engagerade i men också psykiskt ohälsa. Han menar att många inte pratar om det trots att många unga mår så dåligt.

 

Varför tror du att det är svårt att engagera unga i politiken?

 

– Hmm, Charlie funderar en stund. Man kanske inte förstår vad det innebär. Eller så tror man att det är trista möten med gamla människor där vi unga bara ska lyssna. Men så är det ju inte.

 

Men vems ansvar det är att få unga till politik har han inga svar på, han resonerar att skolan inte borde göra det till en skolfråga för då blir känslan ännu tristare, men kanske borde föräldrar prata mer politik hemma? Och kanske borde bra politiker vara ute och träffa unga mer, funderar han.

 

Vilka fördelar finns att vara med i ungdomsfullmäktige?


Charlie drar efter andan och börjar snabbat att räkna upp alla fördelar han ser med uppdraget;, det är socialt och träffar människor man aldrig annars skulle ha träffat, roligt, man lär sig jättemycket, de får gå på ledarskapskurs.

– Och det är också lite makt, säger han och fnissar. Äsch, det är inte så mycket för makten, men till exempel det här; att få bli intervjuad det är en jättekul erfarenhet. Och det är bra på CV:et!

 

Han säger att han gillar att prata och tycker att det är en viktig egenskap för att kunna förändra och påverka. Det gör att han lätt träffar nya människor. Inför den senaste ”valkampanjen” gick han och några andra politiskt intresserade runt till olika skolor för att synas och att bli vald. På frågan om det var kul, nickar han så ivrigt att den bruna luggen flyger.

 

Charlie har under sin tid som politiskt aktiv fått både nya vänner och en större förståelse för hur det fungerar i samhället. Han trivs och växer av uppgifterna, men att satsa på en karriär inom politiken är inte det första han tänker göra.


– Jag vill komma in på Chalmers och gå något fysikprogram. Jag vill jobba på Nasa. Och sen bli statsminister och kanske också talman, säger Charlie.

 

Okej, säger jag, för att runda av. Det var min sista fråga. Jaha, säger Charlie lite besviket. Men jag hann ju inte berätta om det där första valet ordentligt. Vi stannar en stund till.

– Jag fick nypa mig armen, det kändes som om jag drömde, säger Charlie Arby och ser fortfarande lite förundrad ut över att han blev vald till en av ordförandeposterna i ungdomsfullmäktige.

 

Charlie Arby är fjorton år och sitter framåtlutad med den stora kaffelatten på bordet och berättar ivrigt om varför han valt att engagera sig i politiken. För nästan två år sedan frågade läraren om det var några som var intresserade av att kandidera till ungdomsfullmäktige i Göteborg. Charlie fyllde i enkäten och skrev att han ville förändra samhället. Nu är det hans andra period i ungdomsfullmäktige och han är varm i kläderna. Så pass varm att han ville bli ordförande.

 

– Det är klart att det också är lite läskigt. På det första stormötet jag var på var jag jätterädd, så mycket människor och så skulle dessutom man prata inför alla. Och första gången jag hade klubban i handen visste jag inte vad jag skulle säga. De fick viska i mitt öra, ord för ord, vad jag skulle säga för att det skulle bli rätt, säger Charlie.

 

– Men man lär sig, säger han och tar en klunk av latten. Vi får mycket gjort och trivs med varandra.

Text & foto: Pia-Mari Wehrling

My bryr sig - om politik