Vem behöver ens humaniora?

Prolog: en nittiotalists bekännelser 

Därför hade jag från början heller inte några riktiga argument för min rätt att läsa “flumämnen” som filmvetenskap och idéhistoria på universitetet. Detta skulle visa sig vara förödande.

 

År 2012 tog jag studenten efter tre år på Gymnasieskolan Vipans medieprogram. Jag var skoltrött, saknade riktning och ville mest bara ta det lugnt. Jag hade inte speciellt mycket ångest över att jag inte hade någon tydlig plan då min omgivning ständigt betonade att jag hade hela livet framför mig. Det var nästan som om det var lite tabu att läsa vidare direkt efter gymnasiet . Helst skulle svaret på frågan “Vad ska du nu göra efter gymnasiet?” besvaras med det nästan obligatoriska medelklass-nittiotalist-trestegsprogrammet - “jobba-spara-resa”. Att testa sina vingar innan vuxenlivet var en regel och inte ett undantag.

 

Två år senare hade jag ägnat lite för många timmar åt att sälja försäkringar och elavtal över telefon. Jag hade besökt New York och gjort en obligatorisk tågluff genom Europa. Förväntningarna från min omgivning började nu så sakteliga göra sig påminda – något som jag inte var helt förberedd på.

 

Jag hade ju pluggat media på gymnasiet så journalistik, kanske kunde det vara någonting för mig. Bevaka fotbollsmatcher eller kanske bli någon skojig Filip och Fredrik-figur. Att granska maktens korridorer stod långt utanför min begreppsvärld. Jag hade dock för dåliga betyg för att ens försöka söka in till något journalistprogram.

 

Det var då institutionen för humaniora kom in i bilden. En grundkurs i Filmvetenskap på Lunds Universitet fick det bli. Inte för att jag egentligen var speciellt intresserad av film, utan för att jag kom in och för att jag inte hade några andra planer.

Det anrika universitetet i Lund blev första hållpunkten i Max Holmgrens krokiga väg till en examen. Källa: Wikimedia

Det var utan någon vidare eftertanke som jag började studera humaniora.

Kapitel 1 - vem vill ens läsa humaniora?

Sedan 2014 har antalet förstahandssökande till landets humaniorautbildningar minskat med 14 procent. Forskare är nu oroliga för ämnesområdets framtid. – Det många unga idag som inte ens vet vad humaniora är för något

Humanioraämnet har en lång historia, i västvärlden kan dessa typer av studier härledas ända tillbaka till antikens Grekland. Att studera humaniora innebär att man studerar människan som kulturell varelse och inom fältet ryms exempelvis litteraturvetenskap, historia, filosofi och konstvetenskap – ämnen som länge haft hög status inom den akademiska världen.

 

Enligt statistik från UHR (Universitets- och högskolerådet) går det dock att se tendenser på att de klassiska ämnena börjat förlora sin popularitet i Sverige. I alla fall om man ser till antalet förstahandssökande till landets humaniorautbildningar. Sedan 2012 går det att utläsa en nedåtgående trend i både antal sökande och antal som faktiskt börjar sina utbildningar, alltså de som blir antagna. År 2014 var det hela 3 808 som hade någon humaniorautbildning som förstahandsval. Under den senaste mätningen från 2018 var den siffran nere på 3 267 sökande – alltså en minskning på över 500 sökande.

 

Även om antalet förstahandssökande till universitetet minskar på det stora hela, står utbildningar i humaniora för en oproportionerligt stor del av tappet.


Källa: Universitets- och högskolerådet. 

Katarina Bernhardsson är lektor i medicinsk humaniora och har forskat om humanioras roll inom andra ämnen. Hon menar att anledningen till varför ungdomar väljer bort humaniora till stor det beror på okunskap.

 

– Det finns en utbredd utveckling där humanioran devalveras, utan att något egentligen vill det. Vi drar helt enkelt undan mattan för humaniora. Därför är det många unga idag som inte ens vet  vad humaniora är för något, säger Bernhardsson och fortsätter:

 

– Vi måste helt enkelt lära folk att vi finns, annars kommer det sluta i katastrof för hela vårt fält.

Tvillingarna Malin och Sara Davidsson läser båda sista året på estetiska programmet på gymnasieskolan Spyken i Lund. Malin med inriktningen media och Sara med inriktningen bild och formgivning. Trots att båda är intresserade av konst, media och litteratur är de ovetandes om vad humaniorastudier innebär.

 

– Vi på estetprogrammet har knappt fått någon information om högskolan alls. Det känns lite som om informationen som finns inte riktar sig till oss, säger Malin Davidsson.

 

Antalet sökande till humanistprogrammet och de estetiska inriktningarna på gymnasiet är också något som minskar. Detta visar statistik från skolverket. Malin och Sara tror att detta till stor del beror på en attityd i samhället där statusen för kreativa gymnasieprogram inte är speciellt hög. När de sökte in till det estetiska programmet för snart tre år sedan möttes de båda av en viss skepticism från sin omgivning.

 

– Jag fick och får ständigt frågan “vad ska du bli egentligen?”. Det känns som en typisk attityd i dagens samhälle att det exempelvis inte går att bli konstnär eller något liknande, säger Sara Davidsson.

 

För Malin (vänster) och Sara Davidsson (höger) är en framtid inom humaniora inte direkt något som lockar. Bild: Max Holmgren

Mattias Bubicic och Filip (som inte vill gå ut med sitt efternamn) läser sista året på samhällsprogrammet på Johannes Hedberggymnasiet i Helsingborg. Enligt dem finns en tydlig bild av eleverna som läser det estetiska programmet eller humanistprogrammet på gymnasiet.

 

–  Bilden är ju att estetare och humanister är flummare som inte riktigt orkar med skolan. Vi är nog ganska formade av vår föräldrageneration som är födda på 1960- och 1970-talet. De är mycket för att vi ska göra karriär och vi är kanske lite för lata för att skaffa oss en egen uppfattning,  säger Filip.

 

Både Filip och Mattias har ganska tydliga bilder av vad de vill göra efter gymnasiet. Mattias vill plugga statsvetenskap eftersom han vill ge sig in i politiken och Filip drömmer om att komma in på polishögskolan. Precis som Sara och Malin pekar de på att de har ganska dålig koll på humaniora och att informationen som de fått varit något bristfällig.

 

– När vi var på universitetsrundvandring i Lund var det som om det enbart pushades för de kurser och program som hade mest status, typ juristlinjen eller statsvetenskap. Det var inte någon som sa att man kunde läsa exempelvis filosofi eller konsthistoria, säger Filip.

 

Att Mattias och Filip själva skulle läsa något humanioraämne på universitetet eller högskolan är för de båda relativt otänkbart.

 

Även Malin Davidsson från Spykens estetprogram har svårt att se att hon skulle söka vidare till en humaniorautbildning. För henne hade det varit otänkbart att låna pengar till en utbildning där hon tror att det inte finns någon tydlig väg in på arbetsmarknaden.

 

– Alltså, det hade ju varit kul att plugga något med konst eller filosofi, men samtidigt tänker jag lite “varför?” och “vad kommer det leda till?”. Om jag väl ska hoppa på en utbildning och ta lån så måste jag ha en tydlig riktning, säger hon.

Som följd av att allt färre läser humanistprogramet erbjuder också allt färre skolor programmet. Källa: Skolverket

Kapitel 2 - varför inte?

–Hade jag föreslagit något inom humaniora hade mina föräldrar nog sagt emot mig, med tanke på hur det ser ut på arbetsmarknaden. 

Gaute Demuth, Johannes Hedberggymnasiet

“Det är alltid bra om människor söker sig till utbildningar som ökar deras chanser att få ett arbete som ger lön och trygghet, så att de kan leva friare liv.”  Detta skriver Carolin Dahlman, ledarskribent på liberala dagstidningen Kristianstadsbladet i ett mail.

 

Till skillnad från många andra är tappet i intresset för humaniora i hennes ögon rent av något bra. Det blev stort rabalder när hon för något år sedan välkomnade nedläggningen av estetprogram på C4-gymnasiet i Kristianstad. Då anklagades hon för att vara en antiintellektuell kulturhatare. Men för henne handlar det inte om att hata eller inte hata kultur och humaniora, det är en fråga om vad som är realistiskt att plugga.

 

“Det är egentligen bra att människor utvecklar sina unika talanger och har möjlighet att välja de utbildningar som passar dem bäst. Men att bara göra det man själv tycker är kul blir orättvist mot andra som behöver betala ens mat och hyra när man sen inte kan få anställning.”

 

Carolin Dahlman ser inte humaniora som ett seriöst eller smart karriärval. Bild: privat 

I hennes ögon finns det ett värde i att folk läser humaniora, men inte att de gör det på bekostnad av något annat. Att välja humaniora är och förblir ett osmart yrkesval, enligt henne. Det är rent ut sagt osolidariskt att skapa sig en framtid där man kommer behöva luta sig på andra för att ta sig fram.
 

En annan som reflekterat över detta är Gaute Demuth, som snart tar studenten från samhällsprogrammet på Johannes Hedberggymnasiet i Helsingborg. Han har ett stort intresse för ämnen som historia, och höga tankar om många av de ämnen som ryms under begreppet humaniora. Men att faktiskt börja plugga humaniora finns inte riktigt på kartan för honom.

 

– Hemma hos mig pratar vi mycket om universitetet, jag har länge varit ganska osäker på vad jag ska läsa. Hade jag föreslagit något inom humaniora hade mina föräldrar nog sagt emot mig, med tanke på hur det ser ut på arbetsmarknaden, säger han.

 

En som tar strid mot den här synen på humaniora är Anna Victoria Hallberg. Hon är själv disputerad litteraturvetare, men efter att ha tröttnat på arbetssituationen för yrkesakademiker började hon jobba som utredare. Förra året skrev hon, för Svenskt näringslivs räkning, en rapport där hon lägger fram en strategi för att reformera och rädda humanioran som självständiga ämnen.

Hon menar att humanioran har en viktig roll på arbetsmarknaden, men att den har förlorat sin konkurrenskraft. Paradoxalt nog vill hon stärka fältet genom att minska antalet humaniorastuderande.


– Vi närmar oss en rad samhällsutmaningar som humaniora är till för att lösa och förväntas lösa. Dessutom kommer fler humanioramänniskor behövas för att lösa den stora lärarkrisen som vi ser idag. Med fler lärarutbildningar behövs också mer forskning och fler personer som kan undervisa.

 

För Anna Victoria Hallberg är ett av de stora problemen detsamma som också Carolin Dahlman ger uttryck för. Humanioran ses som, och har blivit, en hobby, en folkbildare, snarare än en seriös utbildning som står för sig själv, och utvecklingen ser inte ut att vända. Kraven på att komma in blir allt lägre och utbildningarna sprids ut allt mer.

 

Anna Victoria Hallberg vill inte nödvändigtvis ha mer pengar till humanioran, vad hon vill ha är en reform. Hon vill se mindre fokus på strökurser och eget arbete. Hon vill se humanistiska universitetsutbildningar. Där undervisningstimmarna är många och antagningskraven höga. En elitutbildning i humaniora helt enkelt.

 

– Humanioran har fått ett dåligt rykte, ämnena ses inte som seriösa och lockar mest folk som har råd att inte läsa något yrkesförberedande. Om konkurrensen och kraven höjdes skulle vi kunna locka fler. Vi skulle kunna locka folk som verkligen vill bilda sig.

 

Anna Victoria Hallberg tycker det är viktigt att värna humaniorans rykte. Därför måste det i hennes ögon reformeras. Bild: privat

För Gaute Demuth är just situationen på arbetsmarknad avgörande för att avskräcka honom från humanioran. Han tror också att en högre konkurrens och en mer tydligt utformad utbildning hade varit ett steg i rätt riktning.

 

– Som det är nu ser man inte riktigt på det som något seriöst, hade det varit mer av ett riktigt program hade det säkert varit mycket mer attraktivt för mig.

 

Men statistiken talar sitt klara språk. Allt färre läser humaniora på högskolor och universitet runt om i landet. Även om intresset för universitetsutbildningar i stort har sett en liten minskning den senaste tiden står humanioraämnena för ett stort tapp.

Med ett sviktande intresse försvinner också konkurrensen, idag krävs i stort sett enbart grundläggande behörighet för att komma in på även de populäraste humaniorautbildningarna.

Kapitel 3 - humaniora och samhället

–Man behöver kunna leva sig in i hur folk i andra delar av samhället har det. Man måste få förståelse för andra människor.

Vincent Tomasson, Johannes Hedberggymnasiet

– Jag tycker det finns en poäng med att spetsa till humanioran, så som Anna Victoria Hallberg föreslår. Men jag tror också att ämnena har mycket att erbjuda andra yrkesroller och kompetenser, säger Katarina Bernhardsson.

 

Ett sånt här samarbete pågår just nu med Lunds läkarutbildning. Katarina Bernhardsson ser att det är ett typiskt exempel på ett yrke där egenskaperna och verktygen som humaniora erbjuder kan ha stort värde. Men stora krav på människokontakt krävs också en förståelse för hur människor tycker och tänker, och varför de gör det.

 

Katarina Bernhardsson tror starkt på humaniorans potential inom andra yrkesområden. Bild: Isak Santesson 

– Humanioran lär dig att tänka kritiskt, du lär dig självreflektion, det är i allra högsta grad personlighetsutvecklande.

 

Samarbetet med läkarlinjen går ut på att studenterna får läsa, analysera och framförallt, diskutera skönlitteratur. Allt för att träna förmågan att reflektera, och för att försöka upphäva ett svartvitt tänkande, som annars allt för lätt blir förhärskande i många discipliner.

 

Felix Solberg pluggar just nu termin åtta på Lunds läkarlinje, för honom har det alltid varit det självklara yrkesvalet, även om han också alltid skattat humanioran högt. Han kom in på läkarlinjen direkt efter gymnasiet, men tog för något år sedan uppehåll för att läsa idé- och lärdomshistoria, nu är han tillbaka på banan med många nya insikter.

 

– De humanistiska ämnena är jätteviktiga för att faktiskt förstå de patienter man behandlar. Jag känner verkligen att jag har fått mer tankar om människan som helhet efter min paus från läkarlinjen. Jag tror det är avgörande för att skapa en bra läkare.

 

Clara Ahlberg går i samma klass och ser också ett stort värde i att komplettera läkarutbildningen med verktyg och kompetenser från humanioran.

 

– Jag upplever absolut att det sker en avtrubbning av sånt i takt med att utbildningen pågår. När man gjorde en övning i början pratade man alltid om hur synd det var om patienten, nu är det mer om ifall patienten hade intressanta symptom eller inte. Empati och människokännedom är ett måste för en bra läkare, därför tror jag dessa övningar kan vara värdefulla, säger Clara Ahlberg.

 

Läkarstudenten Felix Solberg tror att humaniorastudier är en väg till en bättre människokännedom. Bild: Isak Santesson 

Sammanflätningen av humaniora och medicin har varit framgångsrik. Även om vissa klagat över att behöva läsa eller ifrågasatt nödvändigheten har samarbetet mottagits väl. Katarina Bernhardsson tror att det är viktigt även om man inte ska överskatta skönlitteraturens potential.

 

 

– Man kan inte lära sig empati av att läsa en bok. Så är det. Vad vi dock kan göra är att genom diskussion bidra till att studenterna vidare utvecklar de förutsättningar som krävs för att verkligen förstå andra människor, säger Katarina Bernhardsson och fortsätter:

 

– Diskussionen om humanioras potential för andra yrkesgrupper breder ut sig allt mer, det är en positiv utveckling, även om den fortfarande stöter på patrull här och där.

 

Ett av dessa yrken kanske är polis? Ett annat yrke där social kontakt, kritiskt tänkande och människoförståelse är A och O. Det tycker iallafall Vincent Tomasson, som går första året på Johannes Hedberggymnasiet i Helsingborg. Hans plan är att mönstra efter gymnasiet för att sedan bli polis.

– En bra läkare måste kunna mer än bara medicin tror jag. Det är precis samma sak på polishögskolan, man behöver kunna leva sig in i hur folk i andra delar av samhället har det. Man måste få förståelse för andra människor, säger Vincent Tomasson.

 

Men att humaniora ses som enbart ett komplement, som ett sätt att lära sig vissa mer “mjuka värden” eller  som något som andra yrkesgrupper snabbt kan hyra in en gästföreläsare för att lära dem är skadlig och rentav felaktig, menar Anna Victoria Hallberg. Hon ser att det finns en risk att humanioran förlorar sin status som ett eget ämne om den allt för mycket kommer att ses som ett stödhjul åt andra. Det är mycket mer än bara personutveckling.

 

Men att humaniora ses som enbart ett komplement, som ett sätt att lära sig vissa mer “mjuka värden” eller  som något som andra yrkesgrupper snabbt kan hyra in en gästföreläsare för att lära dem är skadlig och rentav felaktig, menar Anna Victoria Hallberg. Hon ser att det finns en risk att humanioran förlorar sin status som ett eget ämne om den allt för mycket kommer att ses som ett stödhjul åt andra. Det är mycket mer än bara personutveckling.
 

1998 kom ca 40% av de som sökte in på en utbildning i humaniora. Idag är andelen så hög som 80%. Källa: Universitets- och högskolerådet. 

Humanioran är mycket mer än bara ett stödhjul åt andra yrkesgrupper, anser Anna Victoria Hallberg. Bild: Privat

– Det finns såklart mycket att hämta från humanioran, men risken är att vi allt mer börjar betraktas som att vi bara kan erbjuda baskunskaper. synen på oss som ett komplement till andra utbildningar skadar de som verkligen vill fördjupa sig i humaniora.

 

Men Katarina Bernhardsson ser inte detta som ett problem. Utvecklingen ser ut som den gör och resurserna kommer från olika håll. Det är inte så att pengar tas från humaniora för att hennes kurser på läkarlinjen ska finansieras.

 

– Jag tycker egentligen inte det finns en motsättning här. Humanioran kan skadas båda av att isolera sig för mycket och av att sugas upp av andra ämnen. Jag tycker mig inte se någon sådan utveckling. Jag tycker dessutom att det är bra att folk lär sig det humanioran har att erbjuda någon annanstans om de ändå inte är intresserade av att läsa det på universitetet, säger hon.

Kapitel 3 - humaniora och samhället

–Bilden är att om man väljer humaniora blir man en flummig person som inte vet vad man skulle göra av livet. 

Mattias Bubicic, Johannes Hedberggymnasiet

– Jag tycker det finns en poäng med att spetsa till humanioran, så som Anna Victoria Hallberg föreslår. Men jag tror också att ämnena har mycket att erbjuda andra yrkesroller och kompetenser, säger Katarina Bernhardsson.

 

Ett sånt här samarbete pågår just nu med Lunds läkarutbildning. Katarina Bernhardsson ser att det är ett typiskt exempel på ett yrke där egenskaperna och verktygen som humaniora erbjuder kan ha stort värde. Men stora krav på människokontakt krävs också en förståelse för hur människor tycker och tänker, och varför de gör det.

 

– Humanioran lär dig att tänka kritiskt, du lär dig självreflektion, det är i allra högsta grad personlighetsutvecklande.

 

Samarbetet med läkarlinjen går ut på att studenterna får läsa, analysera och framförallt, diskutera skönlitteratur. Allt för att träna förmågan att reflektera, och för att försöka upphäva ett svartvitt tänkande, som annars allt för lätt blir förhärskande i många discipliner.

 

Felix Solberg pluggar just nu termin åtta på Lunds läkarlinje, för honom har det alltid varit det självklara yrkesvalet, även om han också alltid skattat humanioran högt. Han kom in på läkarlinjen direkt efter gymnasiet, men tog för något år sedan uppehåll för att läsa idé- och lärdomshistoria, nu är han tillbaka på banan med många nya insikter.

 

– De humanistiska ämnena är jätteviktiga för att faktiskt förstå de patienter man behandlar. Jag känner verkligen att jag har fått mer tankar om människan som helhet efter min paus från läkarlinjen. Jag tror det är avgörande för att skapa en bra läkare.

 

Clara Ahlberg går i samma klass och ser också ett stort värde i att komplettera läkarutbildningen med verktyg och kompetenser från humanioran.

 

– Jag upplever absolut att det sker en avtrubbning av sånt i takt med att utbildningen pågår. När man gjorde en övning i början pratade man alltid om hur synd det var om patienten, nu är det mer om ifall patienten hade intressanta symptom eller inte. Empati och människokännedom är ett måste för en bra läkare, därför tror jag dessa övningar kan vara värdefulla, säger Clara Ahlberg.

 

Sammanflätningen av humaniora och medicin har varit framgångsrik. Även om vissa klagat över att behöva läsa eller ifrågasatt nödvändigheten har samarbetet mottagits väl. Katarina Bernhardsson tror att det är viktigt även om man inte ska överskatta skönlitteraturens potential.

 

– Man kan inte lära sig empati av att läsa en bok. Så är det. Vad vi dock kan göra är att genom diskussion bidra till att studenterna vidare utvecklar de förutsättningar som krävs för att verkligen förstå andra människor, säger Katarina Bernhardsson och fortsätter:

 

– Diskussionen om humanioras potential för andra yrkesgrupper breder ut sig allt mer, det är en positiv utveckling, även om den fortfarande stöter på patrull här och där.

 

Ett av dessa yrken kanske är polis? Ett annat yrke där social kontakt, kritiskt tänkande och människoförståelse är A och O. Det tycker iallafall Vincent Tomasson, som går första året på Johannes Hedberggymnasiet i Helsingborg. Hans plan är att mönstra efter gymnasiet för att sedan bli polis.

 

– En bra läkare måste kunna mer än bara medicin tror jag. Det är precis samma sak på polishögskolan, man behöver kunna leva sig in i hur folk i andra delar av samhället har det. Man måste få förståelse för andra människor, säger Vincent Tomasson.

 

Men att humaniora ses som enbart ett komplement, som ett sätt att lära sig vissa mer “mjuka värden” eller  som något som andra yrkesgrupper snabbt kan hyra in en gästföreläsare för att lära dem är skadlig och rentav felaktig, menar Anna Victoria Hallberg. Hon ser att det finns en risk att humanioran förlorar sin status som ett eget ämne om den allt för mycket kommer att ses som ett stödhjul åt andra. Det är mycket mer än bara personutveckling.

 

– Det finns såklart mycket att hämta från humanioran, men risken är att vi allt mer börjar betraktas som att vi bara kan erbjuda baskunskaper. synen på oss som ett komplement till andra utbildningar skadar de som verkligen vill fördjupa sig i humaniora.

 

Men Katarina Bernhardsson ser inte detta som ett problem. Utvecklingen ser ut som den gör och resurserna kommer från olika håll. Det är inte så att pengar tas från humaniora för att hennes kurser på läkarlinjen ska finansieras.

 

– Jag tycker egentligen inte det finns en motsättning här. Humanioran kan skadas båda av att isolera sig för mycket och av att sugas upp av andra ämnen. Jag tycker mig inte se någon sådan utveckling. Jag tycker dessutom att det är bra att folk lär sig det humanioran har att erbjuda någon annanstans om de ändå inte är intresserade av att läsa det på universitetet, säger hon.

Epilog - en nittiotalist kryper till korset

Efter att ha studerat film i ett år valde jag att flytta till Halmstad för att läsa en treårig kulturutbildning. Jag

resonerade så som så, att jag om tre år borde veta vad jag ville göra med mitt liv. Om jag ändå inte visste vad jag ville bli, kunde jag så länge fortsätta på humanioraspåret.

 

Första året var jag nyfrälst av min nya utbildning. Mitt identitetsbyggande kom till stor del att handla om att det fanns något borgerligt och präktigt med att studera någonting enbart för karriärens skull. Ofta sa jag någonting i stil med “Vadå? jag pluggar väl för bildning? Gör inte du det?” som svar på frågan “Vad blir man av att läsa kultur?”. Svaret kunde dra ner byxorna på vem som helst. Jag tänkte: “gud vad långt före jag är än alla andra. De pluggar för att de måste det. Typ som i gymnasiet. Jag pluggar för att det är mitt intresse och min passion. De förstår sig inte på livet lika bra som jag.”

 

Efter ett tag insåg jag att det hela tiden varit jag som var den präktige. Min retorik om bildningideal kom nu att ge mig skamsköljningar. Istället började jag argumentera för att det visst gick att göra karriär inom humaniora. Kanske kunde jag forska vidare? Kanske kunde jag bli kulturskribent? Kanske kunde jag jobba inom kommunen? Kanske kunde jag till och med jobba med marknadsföring eller event?

 

Under mitt sista år tröttnade jag till slut på att behöva förklara mig. Jag accepterade min situation och började använda mig av en klassisk “lägga mig platt”-attityd till mina studier. Jag gjorde mig lustig över hur bortskämt det var att ha råd med att plugga humaniora. Hur humaniora-studier enbart var ett privilegium för övre medelklass-ungdomar utan någon egentlig riktning. Det gick helt enkelt inte att inte erkänna hur dumdristigt det var att låna 240 000 kr av CSN för att sen bli arbetslös.

 

Hade jag nu svikit mina ideal? Hade jag ens några ideal? och vems ärende var det nu jag gick? Trots att jag hade lärt mig alla humaniora-argument avslutades mina studier med ursäkter. Ursäkter som reproducerade en klassisk nidbild av ämnesområdet.

 

Var jag offer för ett sjukt samhällsklimat eller hade jag bara mognat?

Den italienska renässanshumanisten Francesco Petrarca. Vad hade han tyckt om dagens utveckling. Bild: Wikimedia. 

Text: Isak Santesson

Max Holmgren